De senaste månaderna har en livlig diskussion ägt rum på kultursidorna i den svenska dagspressen och i social medier angående den s.k. tysthetsnormen på biblioteken. Här avses regelmässigt folkbiblioteken, för en sådan diskussion har i princip aldrig förekommit på forskningsbiblioteken. I alla fall inte i den meningen, huruvida det skall vara tyst i de rum som är avsedda för studier på olika nivåer. Ytterst handlar det om vad man har för målsättning med verksamheten, vad man har för uppdrag och vilka vill man nå? Detta föranleder mig att ge ett perspektiv på utvecklingen inom högskolevärlden.
På de bibliotek där jag varit verksam, och det har blivit ganska många genom åren, har det inte rått någon tvekan: det skall vara tyst (som huvudregel). På universitetsbiblioteket i Stockholm kunde det vara lite si och så med disciplinen i början. En förhållandevis självutnämnd vaktmästare gick runt och väst högt Tyst!!! vilket fick till följd att arga besökare i sin tur väste tillbaka: dra åt h-te.
I de biblioteksprogram som arbetades fram på 1970-talet i spåren av studentexplosionen, förändrad utbildningspedagogik och alla nya högskolor som inrättades, så var medvetenheten stor om behovet av särskilda rum avsatta för diskussioner, gruppstudier och små seminarier. Följden blev att det i så gott som samtliga nya forskningsbibliotek som i snabb följd byggdes i Örebro, Växjö, Borås, Malmö Visby, Skövde, Södertörn, Falun Västerås, m.fl., så planerade man och byggde förutom lokaler för studier också rum avsedda för diskussion och grupparbete. I SOU 1996:36, Högskola i Malmö, presenterades en genomtänkt idé för hur de unga nya högskolebiblioteken kunde tänkas fungera i framtiden och vilken roll de sannolikt kunde komma att spela.
I Sverige var annars biblioteket i Stockholm (invigt 1982) pionjär och fick många studiebesök och beundrande blickar. Medan de gamla traditionella forskningsbiblioteksbyggnaderna i Uppsala, Lund, Göteborg och KB helt saknade utrymmen för ”interaktiva studier”, byggdes i Frescati ett bibliotek på helt andra premisser: ledord var flexibilitet, öppenhet, det skall bjuda in och kännas angeläget. Lösningen blev således att dela upp biblioteket i en avdelning där det skulle vara tyst och lugnt och en annan del med grupprum, där man kunde tala fritt. På förekommen anledning så glasade man så småningom in rummen för att förekomma otillbörligt utnyttjande. Till och med KB ansåg sig vid sin senaste ombyggnad nödsakad att inrätta grupprum. Och så ser det ut i dag på de allra flesta håll och mig veterligen finns inget behov längre av att väsa: tyst.
Nu kan naturligtvis inte denna utveckling, eller situation, appliceras på folkbiblioteken, som har ett annat regelverk, andra huvudmän och delvis en annan målsättning. Men visst kan öppenheten leda till oönskade problem, och vill man räkna in de studerande (oavsett nivå) i besökssiffran och bland supporterskaran så krävs lugn och ro för studier. Av Tomas Lidman.

Tysthetsnormen

2 thoughts on “Tysthetsnormen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *